En gång i tiden bodde jag på en plats där det fanns hornugglor i trädgården. Man hörde dem pipa tidigt på våren och senare fick man se små rundögda dunbollar som hoppade omkring från träd till träd. Hornuggleungarna hoppar ur boet innan de kan flyga, så har man tur, får man många tillfällen att titta på dem. Sen får man ju passa sig för föräldrarna. Men där jag bodde, vande sig föräldraparet vid att jag förföljde deras ungar. Vid ett tillfälle blev jag överflugen bakifrån av en av de vuxna ugglorna. Han/hon flög ljudlöst, så plötsligt hade jag en uggla två decimeter från mitt huvud. Den var kanske 80 cm från vingspets till vingspets, så det var en mäktig upplevelse! Det blev många härliga upplevelser och möten med "mina" ugglor. Tänk om det kan bli så på kyrkogården också...
En närmare titt på spybollen kan ge information om vad ugglan har ätit. Nu är inte jag kunnig på sånt här, men man kan i alla fall se en massa djurhår, och det ljusa som sticker fram är kanske en del av en gnagarskalle?
Min glädje över spybollen är nog lika stark som ett barns glädje över julklapparna på julafton. Nu tänker jag ju på möjligheterna att få se en uggla där jag jobbar, fast då blir det nog till att stanna kvar till sena kvällen. I vår blir det garanterat ugglesafari på Viby kyrkogård. Alla är välkomna att delta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar